Victory at the hotel

Vad hade jag att vara rädd för? För det första blev jag sminkad av en ytterst feminin man med läppglans som sa att jag var old Hollywood glamour eftersom jag insisterar på eyeliner och röda läppar (“love the eyeliner, dahlin'”). Det gjorde mig lugn.

Sedan: ALLA, precis ALLA kommenterade min t-shirt! Till och med kameramännen gjorde tummen upp och typ frågade var jag köpt den. Bäst var Geoffrey Rush som bah “The Goonies, is that a rockband?” Sen bah “Oh, the film! Yes! The film!”.

Succé.

Fick värsta mjukstarten eftersom jag fick börja med Bill Nighy. Han var snäll, så snäll. Skulle gärna ha honom som typ morbror. Han bad mig hälsa Helena Bergström. “Give her my heart”. Kände dåligt samvete för min sågning av hennes film. Han kommenterade också min t-shirt. “That is a lovely t-shirt, Caroline”.

Galen Chow Yun Fat! Han var helt jävla mad! Vilket jag älskade naturligtvis. Han tog över intervjun totalt och började fråga mig galna frågor om Sverige, som om vi äter mycket lax. Jag sa ja. Han undrade om den kom från havet eller industrier. Jag sa att jag hoppades att den kom från havet. Han sa “Vänta, jag vill göra en grej”. Sedan plockade han bort en ögonfrans från min kind. Totally mad. Sedan gick han på lunch och han krävde lax av sina assistenter. “I want salmon now”. Mad.

Nu återstår bara att se om nån vill köpa mina intervjuer. De är guld. Okej, inte Orlando (trött och på dåligt humör) och inte regissören Gore Verbinski men annars. Bill Nighy, Jerry Bruckheimer, Naomi Harris, Geoffrey Rush och Chow Yun Fat. Alla någonstans mellan hyfsade och strålande. Jag är en stjärna. Köp mina intervjuer nu.

I morgon: fler pirater.

Nu ska jag fira min totala dominans framför kameran med typ en frozen yoghurt. Eller ett par nya jeans.

Panic at the Hotel

För det första: jag trodde inte att jag skulle bli rörd och gråtmild av Pirates of the Caribbean III, men det blev jag. Vad är det med mig? Gråtmild och full av popcorn kände jag plötsligt för att bära svärd.

För det andra: ska göra mitt livs första tv-intervjuer om en timme! Fuck! Fuck! Fuck! Jag håller på att freaka ur. Jag är inte alls lika fresh som de andra tv-tjejerna. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Som alltid vid sådana tillfällen ska man välja “det man är bekväm i” vilket blir min Goonies-tröja i så fall. Det passar väl ok, det står NEVER SAY DIE på den, och så är det en dödskalle med korsade svärd. De kommer att tycka att jag är en idiot.

Hur ska jag få materialet i tid? Fuck! Allt rasar samman. Var är valiumpillrena när man behöver dem. Å andra sidan – valium i tv är kanske inte så bra.

Fuck! Nu måste jag komma på några bra frågor till Chow Yun Fat och jag är skiträdd för honom. Och Geoffrey Rush som jag bara kan se som lite småäcklig numera efter den där snuskrullen med Kate Winslet, och Peter Sellers-filmen. Men min vanliga slip-of-the-mind lär jag väl fråga honom varför han är så äcklig.

Jag är också rädd för Jerry Bruckheimer. Den enda jag inte är rädd för är Bill Nighy. Ser fram emot Bill Nighy. FUCK!