Räcker du mig saltet, tack?

Huh! Där ser man! Gick och såg Illusionisten med lägsta möjliga förväntningar, med tanke på
a) den dåliga kritiken i amerikansk press
b) att The Prestige var så bra
c) Edward Norton, denna ärkenolla. Snacka om kejsarens nya kläder. Varför tycker “alla” att han är så bra för? Mystery. Att kisa med ögonen är inte detsamma som att se hård/dramatisk/tuff ut. Om man inte är Alec Baldwin.
Men, hör och häpna, inte nog med att den var bra, total loser Edward Norton var också mycket fin som 1800-talsmystiker! Jag blev till och med lite, lite tagen. Har därför bestämt mig för att tillfälligt sluta fred med honom, till och med acceptera att fördomarna låg helt och hållet hos mig denna gång.

I kommande blogg: folk som ska ha creds men inte får det. Jag kan vara trevlig och positiv också.

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 8

När Kennets trubadurdröm närmar sig verklighet kommer också allvaret. Efter den åttonde gitarrlektionen är Kennet mer eftertänksam än tidigare.

Du har bara två gånger kvar på din ABF-kurs. Har det varit som du förväntade dig?
– Ja, till stor del. Det enda som har inte har stämt med förväntningarna var att det var en mindre lokal än vad jag trodde. Jag hade sett framför mig att vi skulle sitta på varsinn stol i en rund ring. Det gör vi inte.

Vad har hänt sedan sist?
– Jag skulle vilja dementera en grej från förra intervjun. Jag vet inte om jag är riktigt nöjd med reporterns sätt att vinkla det hela. Vissa saker är tagna ur sin helhet. Jag har inte hatat eller velat mobba tanten. Jag var lite sur på henne när hon var bättre än mig men det har inte varit fråga om att velat mobba henne eller skratta åt henne, som det framställdes i texten där jag framstod som en mobbare. Jag vill påpeka att vi har härlig stämning i gruppen och att jag aldrig velat trycka ned kärringen. Det vinklades lite hårt förra gången.

Vad händer på kursen?
– Nu ska lära oss C. Problemet är att jag åker till London och inte kommer hinna öva. Har även börjat använda en kramboll för att bli starkare i händerna. Janne hade spelat på en PRO-fest. Han hade kört lite Elvis bland annat. Jag blev förvånad över att han hade kört så mycket engelskt, och att det hade gått hem hos panchona. Men panchona idag tillhör väl den generationen som faktiskt lyssnade på sånt.
Håller på att funderar ut ett namn till min gitarr också. Jag tycker det känns rätt. Funderar på Dolly. Funderar också på att piffa till den. Jag var väldigt imponerad av att Dollys gitarr var glittrig så jag funderar på att göra nåt sånt. Kanske rosa med silverstjärnor. Det vore coolt om man hade turistklistermärken på den från städer i Europa där man varit och spelat också, typ Tyrolen och Bayern. Sköna trubadurstäder.

Hur har dina tankar kring trubaduryrket utvecklats?
– Har funderat kring det och inser att jag kanske flög iväg lite med ekononi och sånt förra gången. Det är ju faktiskt inte pengarna som är det viktiga. Cornelis gick omkring med sin lön i en systemkasse, till exempel. Stålarna är egentligen inte viktiga för fem öre (haha!). När det började snackas om det här med manager och sånt så föll jag ur balans. Framgångarna steg mig åt huvudet, tillfälligt, men nu har jag landat.

Vad är det som är viktigt då, om inte pengarna?
– Det viktiga är känslan. Gemenskapen. Härligheten. Musiken påverkar allla väldigt starkt. Tidigare fick man lyssna på nån annan musikant eller sätta på en kassett men nu har jag magin i egna händer, nästan som en trollkarl, och kan själv ta fram musik. Som du använder pennan använder jag gitarren.

Ska musik byggas utav glädje?
– Ja. Men även av sorg. Hela känsloregistret. Det kanske framstår som gläjde men det finns ofta en djupare tanke bakom. Just nu håller jag till exempel på att försöka ta fram en låt av Fred Åkerström som heter Kapitalismen. Den är trallvänlig och alla kan sjunga med, men den har också ett djupare budskap. Eller ta I natt jag drömde, till exempel. Smaka på texten. Då inser du att det som först verkar glatt egentligen är sogligt.Det är det som är det fantastiska med trubadurlåtar. Som Vem kan segla förutan vind, Fredrik Åkare och Cecilia Lind, 34:an och Tom Dooley. De är ju härliga att sjunga med i, det har ju till och med du gjort. Men tänk på texterna.

Vad är viktigast för dig just nu?
– Att utvecklas som trubadur. Jag har ju haft olika upplevelser längs resan. Första gången var fantastiskt roligt, sedan kom motgångarna, sedan vände det och jag fick uppleva ruset när framgången kom och nu har eftertänksamheten kommit. Jag känner igen det mönstret lite nu, vår intervjuserie påminner mycket om den med Göran Persson. Jag känner igen mig mycket i samarbetet mellan honom och Erik Fichtelius. Man får se olika sidor som kommer fram. Alla har en bild av en trubadur. Men det finns mycket bakom ytan, han är mångfacetterad.

När blir man en trubadur?
– Jag tror att man är trubadur från första början. Man pratar om konstnärssjäl. Man har väl en konstnärssjäl även innan man börjar måla? På samma sätt är det med trubadurer. Att bli en är en livslång process. Även Janne är inte en fullt utvcklad trubadur ännu. Det är väl därför man kan vara en trubadur en hel livstid också.

Worldwide hobos

Okej, inte tiggare per se utan hemlösa munkar. I Japan tigger de genom att pinga lite med en liten klocka. Stilfult, tycker jag. Något att ta efter bland Stockholms “Haru en femma?”-luffare?

Att stå i klunga

Man ska aldrig gå med på att stå i klunga, som en vis man en gång sa.

Igår pressfotades vi (=jag, programledaren Fia och de två teknikkillarna Stealing Shots) för Popfakta. Fotografen hade keps. Hon sa åt oss att stå “tätt ihop”, så vi bildade en slags klunga.
Sedan sa hon att vi skulle le men det var det bara jag som gjorde. Så resultatet blev en nervös klunga folk varav en flinar jättemycket. Den typiska obs-klass-bilden med andra ord.

Visa mig en klunga och jag ska visa dig en skitdålig pressbild.

Tiggarcoaching

Jag tycker att den mest effektiva tiggarstilen är den som anspelar på det dåliga samvetet, utan de religiösa/underkastande implikationerna som bönestilen kör med. När jag såg en bönetiggare utanför Sacre Coeur tänkte jag bara “Come on“. Fattade tanken, men hon tänkte helt fel. Det fattas lite PR-strategier i den undre världen. Skulle jag coacha/vara säljledare för ett team med luffare skulle jag peka på de här tre gyllene reglerna istället:

1. Djur Tiggare med hundar eller andra former av sällskapsdjur som signalerar övergivenhet och ruffighet får mynt av mig. En lapp med “Behöver hundmat” skulle kunna generera i en skänkt tjugolapp till och med. Lägg dit ett hjärta eller ett illa ritat hundansikte och jag får en tår i ögonvrån.
2. Ledsen uppsyn Vinner alltid i längden, men endast då den samspelar med personens övriga kemi. Ledsen uppsyn och fina kläder till exempel, fungerar inte alls lika bra som ledsen uppsyn och lappade skor. Ledsen uppsyn och ledsna kläder får mina mynt.
3. Tandlöshet Höjdare inom tiggeriet. Tyder på genuinitet.

Till Paris på en gris

Snabb lägesrapport från Paris (kom precis hem): den “nya” bönestilen bland Stockholms tiggare verkar ha sitt ursprung från kontinenten. Kan den letat sig upp hit från söder? I Paris var det nämligen uteslutande den som gällde bland luffarna. Jag kommer nu att besöka Italien för att forska närmare i frågan och väntar fortfarande med spänning på rapport från Malmö.

NYTT DATUM: 26 april!

Nytt datum för Ztv-programmet: 26 april. Det är spikat nu. Programmet heter fortfarande Popfakta. Nej, Bubble Boy har inget med saken att göra. Men bilden är fin.

Barnuppfostran i förorten

Butiken All Ting i Högdalen har “50-70% på allt”. (Vill man fynda klockor med grisansikten, smink av märket Sabina eller hundra meter vaxduk så vet jag ett bra ställe).
Liten kille, typ tio år, med för stor jacka som det står HÖGDALENS IF på, står vid kassan. Kassamannen säger “Har du spelat match? Förlorade ni?”. Lillkillen säger att de förlorade med tio-noll. Kassamannen säger att han “borde skämmas”. Lillkillen bortförklarar sig med att motståndarna var ett år äldre. Spelar ingen roll, säger kassamannen strängt. Du ska skämmas. Tio-noll. Shiiiish.
Oj. Livet i förorten är sannerligen mer uppfriskande hårt än jag vill minnas.

Extas. Plus återuppstånden Elvis.

Tillbaka från Dollykonserten. Mycket bra. Förutom ett förvirrande nummer som involverade en återuppstånden Elvis var allting femstjärningt. Kvinnan är ett proffs.
Jag var där med mamma (iklädd Dolly-tröja från Dollywood), hennes snubbe (skinnväst med fransar) och min kompis Fia (läderjacka, 70-talsjeans och scarf). Jag (rutig skjorta och snusnäsduk) köpte två t-shirts och hade kunnat tänka mig en tredje. Jag drabbas alltid av köpyra, har det efter mamma. Hon köpte också två t-shirts och ställde till en scen när Dollymuggarna visade sig vara slutsålda i pausen.
Köpyra, som sagt.
Imponerades för övrigt av att Dolly spelar blockflöjt. Det gjorde jag med, i tvåan, så jag vet hur svårt det är. Men framför allt hur mesigt det är. Det kräver sannerligen sin kvinna att hotta upp ett sådant instrument.

Alla dessa medelålders män

Filmen Wild Hogs. Fyra medelålders män tycker att deras liv är inrutat. De inser att lösningen heter en veckas motorcykelsemester, med lite slagsmål, lite nakenbad och lite flirt.
William H Macy spelar en programmerare som bär runt på sitt eget bajs i en plastpåse. John Travolta spelar tuff man i bandana, typ ledaren. Tim Allen spelar tandläkare som behöver kissa hela tiden. I en scen äter han smör. I en annan badar han näck och konstaterar att det är livet. Vi lever så konstlat nu för tiden. Martin Lawrence spelar hunsad man som efter ett rejält uppfriskande slagsmål med Ray Liotta inser att han måste säga emot sin fru mer. I en scen häller han senap och ketchup på två bikers.
För att åka motorcykel handlar ju, som alla vet, om att vara totalt fri och hitta tillbaka till sin manlighet. Som Peter Fonda (!) säger i slutscenen, där han dyker upp som superbiker.