Vem hade trott att den här glada damen skulle visa sig vara en beundransvärd, principfast stoiker man gärna skulle vilja lära känna lite ytterligare?
Hon är inte bara typ världens kändaste (mäktigaste?) monark, utan även mamma och farmor. Jo, det framgår med all önskvärd tydlighet av Stephen Frears The Queen.
Filmen handlar om den märkliga veckan i juni 1997 då Lady Di omkommer i en bilolycka och skapar tumultartad sorg i Storbritannien under ledning av politikerlöftet Tony Blair. Drottningens, ska vi säga svala, tillbakadragande ovilja att offentligt uttala sig om saker förvandlar hela det engelska folket till en pöbel som kräver hennes huvud på ett fat.
Som svensk, blasérepublikan och allmänt monarkineutral har jag aldrig haft särskilt starka åsikter om det engelska kungahuset. Jag har heller aldrig fattat grejen med Diana. Förrän nu.
Nu fattar jag! Faktiskt. I alla fall lite grann. Det är det här med traditionerna. Stoltheten i att upprätthålla något bara för sakens skull, vare sig man tror på det eller inte. Fortsätta ge tyngd åt gamla ritualer och regler utan funktion, för det är ens plikt. Det är ett tufft jobb, but someone’s got to do it. Och (o)turen föll på Queen Elizabeth. Fan, jag fattar.
Och Diana. Någon slags frisk fläkt som med sina kändisconnections sveper in lite glitter och glamour genom de hårt stängda portarna till Buckingham Palace. Som är modern, visar känslor och klappar AIDS-sjuka barn på huvudet. Men som inte bryr sig om regler och traditioner. Folket omfamnar det besinningslöst.
Jag har inte sett det förut. Men det är ju faktiskt synd om monarkistackarna.

• Postad 2007-01-31
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None