- Postad 2024-02-15
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Block
Så här. Om skrivande. Jag läste Karolina Ramqvists bok “Björnkvinnan” sent omsider. Hon skriver en del om skrivande, jag har alltid tyckt att hon formulerar just sådana tankar bra. Om hur “författaren” är tre personer. En som bara skriver, bara producerar. Tänker inte på det, måste bara skriva. En som pratar om boken, analyserar och kan diskutera saker som teman, mening, budskap och metaforer. Och så den tredje som tänker på vad man ska äta till middag, har dåligt samvete för att man glömde skicka ett födelsedagskort och allt sånt där. Den som tänker och funderar på saker som mänskliga relationer och förhållanden.
I alla fall är det så jag uppfattat hennes tanke. Och jag håller med. Om jag nu uppfattat den rätt.
Jag har i flera års tid jobbat med boken om min pappa. Inte om honom så mycket som honom i relation till mig. Han som var borta fast han var hemma. Och sen hemma fast han var borta. Det har inte varit problem att skriva, att faktiskt producera. Egentligen. Men det har hela tiden funnits någonting där som stör, som jag inte är nöjd med. Först var det formen. Är det min bok eller hans bok? Skriver jag i förstaperson eller tredje? Tredje visade sig vara uselt. Fy.
Var i tiden är vi? Nutid? Var i tiden är vi egentligen på väg och hur långt bak kan jag göra anspråk på att gå innan det blir fantasier och hittepå?
Jag skrev in också detta i manuset. Mina gissningar. Familjesagor. De där som upprepas gång på gång så att de till slut blir fakta.
Men jag har insett att spärren, eller det som blockar, inte har med formen att göra utan, som alltid, är det psykologiskt. Det funkar inte. För många inblandade. För många känslor och historier. Jag har lagt manuset åt sidan. Stoppat det i frysen.
Men. Nu till det glädjande. Jag träffade en gammal redaktör som jag tycker mycket om, det här var ett bra tag sedan. Hon hejade på, var öppen för att läsa manus. Men sa också att om det är trögt att skriva det…så kanske det handlar om att det inte är rätt story. Att jag inte landat i rätt berättelse.
Det skavde lite i mig att jag visste att hon hade rätt. Jag ville så gärna att pappastoryn skulle vara rätt. Men det kändes som jag behövde skriva den mer än jag ville skriva den. För vem?
Jag mindes också den lätthet jag skrev Åsneprinsen med. Hur jag verkligen gillade att umgås med Jim och Mats och de andra pajasarna. Jag kunde höra hur de lät när de snackade. Jag kunde känna hur Jims pappas lägenhet luktar. Det var min historia. Är min historia. Man skulle ju kunna tänka att en bok om min egen far skulle kännas lika mycket min men tvärtom så känns den inte som min alls.
Men nu det härliga. Att jag började undersöka en annan idé. En annan scen. Själva idén till Åsneprinsen kom faktiskt ur en känsla – minnet av ett stort elavbrott i hela Stockholm 1983. Nu är inte den scenen med i boken, det är inte med något elavbrott alls. Jag strök det. Men Jim föddes ut det minnet, den känslan.
Nu var det en annan känsla som tog över. En vemodigare känsla, en som handlade om en återvändsgränd och minnet av att ha hållit andan. Jag kan inte vara mer specifik om minnet eller känslan för jag håller på att skriva ett manus. Jag har ett synopsis, jag har mina karaktärer. Jag gillar en bättre än den andra men så är det ibland. Jag vet hur de klär sig och vad de äter till frukost. Jag vet hur deras hem ser ut. Jag känner till deras rädslor. Den är alltid densamma, antingen hos oss alla eller hos mina karaktärer. Det är alltid ensamheten. Övergivenheten. Den smakar bara lite olika hos dem. Ibland är smaken färgad av erfarenhet, ibland av fruktan.
Jag har skrivit runt femtio sidor vilket inte är jättemycket men jag har en synopsis, som sagt, så nu gäller bara “produktion” mer eller mindre. Skrivande människor vet vad jag menar. Bli den som bara skriver. Den som inte ens tänker så mycket, bara skriver för att man…vill? Måste? För att det kliar annars? Den som inte kan tänka på saker som utgivning, läsare eller publik. Inget sånt. Bara själva behovet. Att skriva.
Där är jag nu. Och det är en god nyhet. Gläds med mig.
Djur
Jag saknar djuren varje dag. När det är mörkt ute springer jag upp för trapporna för att jag måste tända i lägenheten, så de inte sitter i mörker. Om helgerna kommer jag på mig själv med att ha tråkigt. Något jag inte kan minnas att jag någonsin känt tidigare. Det är tyst och tomt. Det finns inga andra viljor i mitt hem än min egen och den är inte alltid så tydlig. De två sakerna tänker jag på. Uttråkning, vilken lyx. Vilken nygammal känsla, det för mig tillbaka till barndomen. När var vi uttråkade senast? Släpade benen efter oss och försökte komma på saker att göra?
Och viljorna. Deras tydliga viljor (mat, hunger, lek) versus ens egna, otydliga och diffusa och inte sällan helt motstridiga viljor. Hungrig men borde inte äta ostmackor. Vill ringa, vill inte ringa. Vill träffa, vill inte träffa. Vill jobba men räds jobbet.
Men jag kommer inte att skaffa nya djur. Känslorna. Darret. Jag orkar inte. Från dag ett så presenterar sig en viss oro som sedan aldrig lämnar en. Varje dag oroar man sig, mycket eller lite. Varje dag lyssnar man uppmärksamt på kvällen. Efter konstiga ljud, andningar som inte låter som de ska. Jag har hört detta sägas om barn, att från dagen de föds så slutar man inte oroa sig och det måste såklart stämma. Jag ska inte göra vidare jämförelser, men små pälsknattar är så sköra, de kan drabbas av allt möjligt. Deras livsspann så kort, deras värld så liten.
Hur som helst, jag orkar inte med det igen. Inte nu. Inte än. Men troligtvis inte alls. Trots att jag i sista stund bestämde mig för att spara buren på vinden.
- Postad 2023-12-10
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Slutet av november
I flera dagar har jag vaknat med en positiv, nästan pirrig känsla. Den man har när någonting skoj har hänt eller ska hända. Det är bara det att ingenting rent konkret skojigt har hänt. Inget konkret skojigt att se fram emot ligger inplanerat i kalendern heller. Men det är känslan av att vara fri, om än så bara fläckvis under dagen. Fri från ångesten.
Visst dyker den upp. Den förmörkar bara inte min morgon.
Visst kommer oron, jag får fortfarande ta en arsenal av lugnande och sömnpiller på kvällen.
Men jag kan, under den största delen av dagen, andas fritt.
Det om något är skäl till ett positivt pirr. Såklart. Och i min kropp har den samma kaliber som En Riktigt God Nyhet. Det känns i kroppen som om jag sitter på en sådan. En “Jo, nu har det hänt grejer…”.
Det kanske det har. Men de är diffusa. De är kroppsliga.
Jag har gått tillbaka till träningen förresten, apropå kroppsliga. Konditionen är det som ryker först, det märker man ju. Bara man varit förkyld en vecka har man sjunkit i prestanda några procent. Men jag är och kan faktiskt vara glad över att det över huvud taget känns kul att träna. Ödmjuk tacksamhet är ju vägen till lycka, fråga bara buddisterna.
Och apropå tacksamhet – stor shout-out till en Jazzhandsläsare som tipsade om privata psykiater, anslutna till Landstinget. Det låter så självklart – klart det finns sådana, klart man kan testa dem – men tanken hade inte slagit mig. Man tror väl att primärvården ska räcka (spoiler: den har absolut inte räckt). Man glömmer att det finns alternativ. I alla fall fanns det inte på min radar och detta tips förändrade allt. Tänk att det kan gå till så – blogginlägg som skrivs och skickas ut i blogguniversum och tillbaka kommer kärlek och värdefulla tips som gör all skillnad.
Det om något är i och för sig en konkret sak att vakna tacksam över.
- Postad 2023-11-20
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
I rörelse
Jag ser dofter i färger och ofta känslor i energier. Sorg är stillastående, den har ingen energi utan tar energi. Vrede, å andra sidan, är energi. Det finns en kraft i den. Förtvivlan är energifattig, rörelsen finns där men den är innehållslös. Känslornas motsvarighet till tomma kolhydrater. Förtvivlan är vitt bröd, på ett allegoriskt plan då.
De senaste veckorna har jag sett till att hålla mig i rörelse. Jag har flyttat på mig ständigt, förflyttat mig och inte hållit mig stilla. Ett tag nästan maniskt. Jag har knappt pratat med någon och jag, givetvis, inte tillåtit mig att jobba. Dels för sjukskrivningen men också för att jag inser att den här utmattningen i botten av allt kommer inte att gå över helt av sig självt. Den måste liksom svältas ut.
Folk med normala jobb och normala liv som tar normal semester då och då svälter nog bort lite grann under de lata sommarveckorna. Eller hektiska och intensiva sommarveckorna med bilsemester i Italien eller vad det nu kan röra sig om. Jag har inga sådana veckor. Min kropp blir lidande.
Hur som helst, planen har egentligen bara varit att distrahera bort ångesten och programmera om hjärnan så att den slutar jobba, jobba, jobba. Eller tänka jobb. Eller läsa artiklar för att hitta jobb, hitta något att skriva om, tycka någonting smart om. Som en influencer ser möjliga samarbeten överallt när de ser sig omkring, när de möter folk så ser jag potentiella artiklar, intervjuer. Ungefär.
Men nu när jag är inne på sjätte veckan av flackande eremitliv inser jag att det jag försökt göra, på något symboliskt plan, är att hålla mig i rörelse för att hantera ångesten och förtvivlan. Jag har skapat min egen energi för att överrösta. För att mata ångesten och förtvivlan så att de inte börjar sno av mig, äta av mig. Jag har velat hålla dem på avstånd, helt enkelt. Jag inser det nu. Inte fly från dem nödvändigtvis för jag vet att det inte går. Men överrösta dem.
Det har både gått och inte gått. Jag kan andas lättare nu. Det är otroligt, jag kan stanna upp och känna tacksamhet. Det är fullt sant. Jag vaknar tidigt på morgonen fortfarande, trots sömnpiller, och jag kan inte somna om. Det förändras nog aldrig. Men jag ligger inte och darrar, jag har inte frossa. Jag tänker minnas detta.
Däremot är hela grejen med utmattning oklar. Jag märker hur mycket svårare jag har att läsa, tänka, minnas, skriva. Att göra saker begripliga. Alls. Bara tanken på att återgå till jobb gör mig obekväm. Men jag måste ju, såklart. Inte minst för att det inte är någon annan i det här ensamhushållet som drar in några stålar.
Hur som helst. Jag är inte helt klar med tanken men den handlar om energier. Om rörelse. Om att se känslor som sådana som ger och tar.
Sällar mig till kören
Nu har jag blivit en av dem. De som klagar på vården och som säger saker som “men du förstår att det här handlar om liv? Människors liv?” till receptionister som säger att det inte finns några tider.
För två veckor sedan skickades en remiss från akuten till min VC om att jag behövde akut psyk. Man svarade med att jag hade ju redan en tid inbokad för det om sex veckor. De verkade inte förstå ordet “akut” fastän de jobbade på en vårdcentral. Jag sa att det funkar inte för mig (och det verkade ju akutpsyken hålla med om). Jag uppsökte en terapeut privat istället för dyra pengar för vad ska jag göra? Hon kostar 1300 kronor per gång.
Ingen uppföljning har gjorts på akutremissen. Man tänker ju i sin naivitet att om jag som läkare får en remiss om någon som behöver hjälp akut så ser jag i alla fall till att följa upp? Boka en läkartid? Ringa ett samtal? Se över medicineringen?
Det jag har fått under den här tiden – nu pratar jag två månader av tröttsamma och fruktlösa telefonsamtal – är ett läkarbesök om femton minuter och ett telefonsamtal om tio. Ingenting mer. Jag har ringt och ringt men de säger att inga tider finns. De är på gränsen till otrevliga. Jag ringde igen och sa att de måste boka in mig. De sa att närmaste tiden är om sex veckor. Då blev jag själv på gränsen till otrevlig. Kvinnan sa att hon kunde lägga en lapp på min läkares bord om att ringa om han har tid när han är tillbaka på onsdag. “Mer kan jag inte göra”.
Han ringde inte. Jag satt och stirrade på telefonen hela onsdagen.
Jag ringer Rosenlunds psykmottagning som har jour. De säger att om jag inte är självmordsbenägen kan de inte hjälpa mig. De säger “Men vad är det för hjälp du tänker dig att du ska få av oss?” Jag lägger på luren. Sådan har jag blivit nu.
Jag ringde tillbaka till Vårdcentralen och sa att ingen läkare hört av sig. “De gör inte sånt, de ringer inte. Man får boka in en tid”. Jag frågade om jag fick boka in en tid. “Vi har inga”. Jag sa “kan du be honom ringa”. Hon sa “Ja, men det kommer han inte göra”. Jag sa “Tack då, för det minimalt lilla du kunnat göra för mig. Du förstår att det handlar om människoliv, va? Det du jobbar med”.
Sådan är jag nu. Sedan mailade jag till “Fråga psykiatrin” på 1177 och frågade om det ska vara så här. De svarade och sa “Stå på dig, ring och försök få en tid” och “Om du är missnöjd kan du höra av dig till vårdcentralens enhetschef”. De tror att jag orkar sånt.
Jag har följt en Jazzhands-läsares råd och hört av mig till psykiatrin direkt. De hade en tid om fyra veckor. Det är jättelång tid men ändå kortare väntan än primärvården där jag trodde att man skulle följa upp, kolla i journalen och se att här är ändå en person med lite oroväckande historia av såna här situationer. Naivt, som sagt. Helt jävla naivt. Ja, sån har jag blivit nu. En som svär åt vården.
Kroppens ständiga
Kroppen är så orolig. Jag vaknade halv tre i natt och låg klarvaken och tittade upp mot taket. Blundade jag kunde jag känna oron komma krypande inifrån och ut så jag höll ögonen öppna. Jag har gjort det någon gång förut, bara hållit ögonen öppna tills de blir trötta. Det funkade inte igår. Jag låg vaken i timmar. Stördes av något ljud, kände mig plötsligt törstig och gick och drack vatten. Först framåt halv fem kände jag att det var svårt att hålla förtvivlan borta så jag tog (ytterligare) en Sobril. Vaknade av klockan som jag ställt på 8:30 och gick upp.
Jag brukar inte ta Sobril. För det första så har jag bara ett fåtal sparade till nödsituationer. För det andra är jag absolut medveten om deras styrkor och faror. Det är inte svårt att förstå hur man kan bli beroende. Inte bara på grund av den kemiska sammansättningen som verkar beroendeframkallande, utan av effekten. Benzo är det enda, så vitt jag vet, som verkligen tar bort ångest. Sveper bort den som med en lätt och mjuk sopborste.
Jag fick en gång en karta med en annan lugnande medicin från en läkare som jag uppsökt akut. Hon sa “Det här är som Alvedon fast mot oro”. Det lät så himla fint. En tablett bara så skulle det onda lugna ned sig. Tyvärr funkade det inte så. Det enda som kommer i närheten av “en Alvedon mot oro” är ju benzo. Men man vill inte gå dit i första taget.
Men igår kväll, i natt, var inte “i första taget”. Det här har hållit på ett tag nu. Jag ringde vårdcentralen förra veckan för att boka en tid med min husläkare. Hon sa att det inte fanns några tider.
“Vad ska jag göra?”, frågade jag.
“Inte vet jag. Läkarna har massor att göra, det finns inga tider. Du får väl prova igen senare”.
Det här är inte första gången jag får ett sådant svar. Det går inte, det finns inte. Jag ska byta VC och husläkare men eftersom jag är mitt uppe i en sjukskrivning känns det ju vanskligt att göra det nu.
Men å andra sidan, hur vanskligt känns det inte att sova oroligt och sträcka sig efter benzo?
Bildning
Ångest är en konstig sak. Ju mer jag läser om den desto mindre förstår jag den.
Ångesten kommer antingen av sig själv eller av en anledning. Den mest begripliga ångesten är förstås den som kommer för att man fruktar något som på förhand ska hända. Man väntar på ett läskigt besked, man ska ta farväl. Det är en inbjudan till ångesten, man släpper in den.
Den minst begripliga ångesten är den oinbjudna. Den som kommer av till synes ingen anledning. Ta mig till exempel, som börjar gråta under en yogalektion, på ett torg, på en restaurang. Gråt är inte ångest, detta vet vi. Men ångest kan kännas som sorg och sorg kan leda till gråt. Ångest kan övergå till gråt.
Jag försöker att observera hur snabbt det går. Det går snabbt. Från ångest till gråt, menar jag. Jag tror det faktiskt går snabbare och snabbare.
Ångesten kommer helt oinbjuden som sagt. Jag hinner ibland tänka “nej, helvete, här kommer den igen”. Jag såg serien “Modern love” på Prime. Idén är rolig, det är kortfilmer av berättelser på temat kärlek i New York, som läsare och New York-bor skickat in till en tidning, tror New York Times.
En av kortfilmerna, en av de sämre, handlar om en tjej (spelad av Anne Hathaway) som är bipolär. Hon träffar en kille i matbutiken, är överdrivet uppåt, utåt och framåt. De ska ses igen. Men knappt hinner hon förbereda sig för dejten innan hon börjar skrika “no, no, nooo” och förvandlas till ett grått gråtmonster som inte kan stå upp. Jag mindes att det där var ett fånigt och banalt sätt att beskriva diagnosen på. Att den liksom kommer som en huvudvärk eller ett magont bara sådär och så däckar man på några minuter.
Men kanske är det så. Ångesten har blivit så för mig.
Jag har gjort allt. Mediterat, sysslat med mindfulness, medicinerat, gått i terapi. Jag gör alla de sakerna fortfarande. Jag upptäckte igår att det finns något som heter Ångestföreningen och jag skrev till dem och undrade hur vanligt det är att ångesten håller på så här. Jag bockar ju av precis alla grejer på listan som man ska göra (fysisk träning, distrahera hjärnan etc). Jag har inte fått svar. Kanske inte de som ska svara på det heller, de är nog inte läkare eller psykiatrer.
Hur som helst. Ångest kan tydligen funka så. Dyka upp av ingen anledning, förstöra en hel eftermiddag, en lunch, en promenad eller en stund i luften. Och ingenstans hittar jag en vettig förklaring till varför. Förutom den ovettiga förklaringen som är att ångesten egentligen är någonting annat och det kan ta ett helt liv att nysta upp vad.
…men ingen tystnad
Det är meningen att jag ska vila och egentligen göra ingenting. Läkaren säger det. Ingenting förutom att träffa en terapeut och inte jobba. Jag har beordrat mig själv att stänga av all sociala media. Har raderat Messenger från telefonen och satt tidsgräns på Instagram men försöker att låta bli appen över huvud taget. Jag har satt autosvar på mailen.
Första veckan ansträngde jag mig ständigt, flera gånger i timmen, på att vara närvarande. Lyssna på ljud omkring mig, känna fötterna mot marken. Lyfta blicken, se på husfasaderna och inte ned på gatan. Verkligen medvetet känna sol på kind och vind i hår.
En vecka gick det att anstränga sig. Sedan blev ansträngningarna för ansträngda. Ångesten går helt enkelt inte att stäva. Jag darrar och gråter. Det har inte bara med jobb att göra, det har att göra med att jag som journalist får motta en del grejer som gör det jobbigt att vara människa.
Det är väldigt jobbigt att vara människa. Jag har slutat läsa nyheterna för jag tycker inte om att vara en människa bland andra människor och läsa nyheterna om vad människor säger och gör. Hade jag trott på gud och levt i ett annat liv hade jag nog trivts med att vara munk.
Nej, det hade jag antagligen inte. Jag tror inte att jag hade velat göra någonting utan utlopp för kreativitet. Fast vad vet jag om munkars liv, de får ju påta i trädgårdar och brygga öl. Det kanske hade varit kreativt nog. Men jag tror inte det.
Jag hade trivts mer med att vara rik. Jag hade stängt in mig på ett lyxhotell och inte kommit ut. Sagt till i receptionen att jag inte ville ta emot samtal (förresten skulle ingen veta var någonstans i världen jag var så det skulle inte bli några samtal). Jag skulle ha en privat telefon med typ tre kontakter och inga appar. Alla andra samtal skulle få gå genom en sekreterare eller assistent. Jag skulle ta in på hotell under något elegant alias. Kanske till och med skapa ett alter ego som tog sig an världen med storm. Något flådigt internationellt namn som Rebecca, Veronica eller Charlotte.
Men jag är tyvärr inte rik och jag har ingen assistent. Jag får vara min egen assistent. Och som sådan har jag raderat appar på telefonen och satt tidlås på Instagram. Jag borde radera den appen också. Som min egen assistent har jag formulerat ett autosvar på mailen. Mer än så har jag inte råd att betala assistenten för att göra. För då skulle jag behöva jobba mer. Vilken ironi.
Somliga
Jag såg en dokumentär om Cornelis för ett tag sedan. Ända sedan jag var liten har jag tyckt att hans låtar smakar tuggtobak, trasiga stickade koftor, hurringar och skrikande barn. Ord som “baracken”, “kolonien” och “dyschatell” ger mig obehag.
Det gjorde också låtarna man sjöng på den internationella fredsdagen i skolan, som “Jag hade en gång en båt” och “I natt jag drömde”. Jag gillar inte Beach Boys Sloop John B av samma anledning, den smakar krig och konflikt.
Jag funderade på vad jag hade emot Cornelis medan jag såg dokumentären. Utan tvekan var han ju en enorm scenperson, man ser hur han erövrar publiken, charmar dem tills han nästan har dem i trans. Och en kavorka som inte går att förneka, jag har inga problem med att förstå att han hade kvinnotycke.
Sedan är det där där vanliga. Alkohol, kvinnosyn och att man plötsligt måste dra bara för att, du vet, man måste. Ut på vägarna, kanske med grabbarna, kanske på en liten scen där man har publiken i sin hand. Det där är en så gammal bild av trubaduren/vagabonden/driftern/poeten att allt annat är undantag.
Men han har vackra ögon, intelligent blick. Jag kan känna något som liknar medlidande. Jag blev särskilt intresserad när han i filmen talar nederländska vid två tillfällen. Kanske för att det då, i några sekunder, är som att se honom med distans? Som en utländsk artist, någon som inte har koppling till mig, mitt språk och min kultur. Då blev han, om än kort, en artist.
Men jag tror att min ambivalens, att jag på samma gång får ett obehag som smakar fattighus och på samma gång kan känna värme och medlidande, har att göra med att en hel del hos honom påminner om pappa. Det där lagom uppgivna, det där med att det alltid ska vara tragikomiskt, aldrig det ena eller det andra. Den där blicken. Främst den. Värme och sorg på en gång.
Det hände att pappa talade polska. Ytterst, ytterst sällan. Några få gånger i mitt liv hörde jag honom prata med sin bror i telefon. I de stunderna var det som att se honom en dimension bort. Som att nia istället för att dua. Se honom som Izydor och inte pappa. Polskan var dörren in till hans andra liv, den han hade innan han hade oss. Kanske var det just det som fick mig att senare säga till A “Man fick höra honom prata nederländska” som den stora payoffen från en hel dokumentär om en känd trubadurs liv.
Rädslor
Femton minuters videosamtal med en psykolog för vidare bedömning. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna förmedla en omfattande bild av mitt stressade tillstånd under så kort tid. Men jag blev ändå lättad, han hade ju såklart genomfört liknande samtal tidigare och kände igen symptom.
Jag uttryckte en oro för att jag skulle bli deprimerad igen, att jag upplevde ökad ångest och nedstämdhet. Men psykologen sa att den samlade bilden inte pekade på det utan snarare akut stress. Det lugnade mig. Konstigt att säga så men så var det. Kanske är det någonting lugnande i det konkreta framför farhågor och osäkerhet. Hellre en verifierad utmattning än en befarad, annalkande depression?
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments