Ramlar över en webb-baserad bokklubb (vilken bra jävla idé!) som diskuterar Inte helt hundra. De ogillar den. Eller tycker den är menlös och intetsägande. Får inget grepp om karaktärer.
Det är lugnt för mig, den känns så långt borta nu. Kan tänka mig att Susan Sarandon känner lite samma sak när hon ser tillbaka på Rocky Horror Picture Show som hon gjorde under tidiga år. Dammit Janet osv. Med road nostalgi och säkert med en särskild plats i hennes hjärta även om hon gått vidare till vitt skilda roller sedan dess. Men den är härlig, den roar, den flyter. Och den uppskattas ju intill fanatismens rand (och över randen) av vissa.
Nu är ju jag inte Susan Sarandon och Inte helt hundra en vanlig pocket och inte något man bygger musikaler på eller klär ut sig till på Halloween. Och jag har knappast en “cult following”. Men jag fick senast igår ett mail från en läsare som hade funnit tröst i den. Det finns flera därute som hört av sig, faktiskt en hel bunt. Och det gör mig ju superrörd och ödmjuk. Jag har till och med fått skrivna kort och brev. Och en läsare har börjat skrika “Honom har jag legat med” på firmafester, tydligen.
Men boken känns långt borta, så fort den kom ut i pocket började den leva sitt eget liv, som ett barn som packat väskan och rest iväg. Vi lever inte längre ihop, vi är inte ens sammansvetsade men vi har ett gemensamt ursprung.
Jag har absolut ingenting emot den, jag skäms inte över den på minsta sätt. Den är min, sprungen ur mig. Men det vore ju också både konstigt och sorgligt om man inte som både skribent och person utvecklades och Åsneprinsen är ett ganska långt kliv från Inte helt hundra. Det känns bra, det hade varit märkligare om jag kände att jag peakade med debuten. Åsneprinsen är inte jag men den är ändå mycket jag. Inte helt hundra är den jag var.

• Postad 2016-05-27
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None