Mitt liv börjar ta form. Jag samlar poäng, ett efter ett. Snart har jag full pott.
Jag har sett en person halka på ett bananskal en gång. Igen och igen har jag återberättat om den magiska kvällen då jag såg det som så få har fått se i livet.
Nu har jag också träffat en man som vid trettio års ålder fattat att gatunummer delas in i “jämna” och “ojämna” och att man i regel har jämna på ena sidan gatan och ojämna på andra. Jag erbjöd givetvis en intervju här på Jazzhands, så att han skulle kunna sälla sig till den fantastiska skara underbara livsöden som här förevigats. Vem minns inte Mattias gripande berättelse om E-Types medeltidskrog eller Kennet, den aspirerande trubaduren?
Nu saknar jag bara en sak i upplevelseväg. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mitt liv är inte komplett förrän jag får se en St. Bernardshund med en tunna om halsen. Gärna i dess naturliga habitat Alperna.
- Postad 2012-04-10
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 6
Recent Comments